Telepatique

Det här med musik och vad vi läser ut av den. Vad vi letar efter när vi hör en låt för att avgöra om vi tycker den är bra eller dålig.
Jag har ofta behandlat temat musik i mitt huvud men jag tycks ha missat en ganska stor grej. Nämligen igenkänningsfaktorn. Att se sig själv eller sin omgivning i en text. I den mån jag lyssnar och har lyssnat på musik med sångtext så har det inte främst varit för att känna igen mig och de få låtar jag faktiskt funnit ett budskap som i någon mån passat in på mig så har det ändå inte riktigt fastnat i mig. Jag har snarare varit ute efter att hitta andra världar. En tacksam och vanlig jämförelse när man pratar musik är att se landskap. Och någonstans där ligger jag. Jag vill höra en berättelse. Inte i text, men i musik. Jag vill se saker. Inte alltid, men ofta.
När jag började tänka på detta så såg jag en tydlig skillnad. Musik som ett sätt att se och förstå sig själv och musik som upplevelsemedium. Det finns förstås olika tillfällen för båda typer (och säkert tusen andra) men just denna distinktion intresserade mig nu.
Jag kan påverkas enormt av en sorglig text som alla andra, men inte inte nödvändigtvis för att jag känner igen mig, utan för att jag ser det framför mig. Sätter in mig själv i berättelsen. Ser en film, bygger upp ett scenario. Samma sak med en låt jag tycker känns sorglig men som saknar text. Jag ser det framför mig ändå. Det behöver inte vara en uppenbart melankolisk melodi, vad jag hör i musiken tycks bero på andra saker. Jag kan bli oerhört vemodig över en glad melodi. Dock sällan vise versa.

Fick plötsligt känslan av att jag missat något väsentligt med musik i och med detta, men så är det förstås inte. Alla upplever det olika. Jag finner det jag letar efter, andra finner något annat.
Men jag undrar vad det säger om mig som person.