Dujag

Jag skriver mest för skrivandets skull igen. För att upprätthålla någon form av kontinuitet. Som att pressa ur lite tankar ur tandkrämstuben som egentligen är jätteslut, men kanske går det att klämma ur ännu en sista tandborstningsstor klutt ur den innan man köper en ny. Det där med metaforer, det kan jag minsann!

Det finns en dikt som jag fick läsa i skolan någon gång. Antingen gymnasiet eller högstadiet, jag vet inte. Eller så drömde jag den. Hur som helst kan jag aldrig komma på vilken det är. Det är säkert en väldigt känd dikt, kan jag tänka mig. Hur som helst är temat för den människans isolation. Den ville visa att även om två människor alltid går åt samma håll, mot samma mål så är det alltid en ravin mellan dem.

Hur djupt du än känner en människa eller hur nära du än tror dig komma en människa så kan du aldrig veta exakt vad som försigår inuti dennes huvud. Detta är för mig både oerhört sorgligt och samtidigt oändligt fascinerande.
Vad jag menar är det att man aldrig kan veta hur det är att vara en annan människa. Inte enbart att man inte vet vad de tänker i detta nu. Att kunna läsa någons tankar skulle alltså inte hjälpa.

Jag tycker mycket om melankoli och vemod på många olika sätt och vad kan vara mer vemodigt än att se sig själv och alla människor som totalt isolerade inom sig själva? Samtidigt kan man trösta sig med att det just är detsamma för alla.
Men, tänker du, tänk ett gammalt par som levt med varandra i 40 år. De kan varandras tankebanor bättre än sina egna. Ja, så kan det nog vara. Man kan nog komma oerhört nära någon annan, men det handlar fortfarande om att observera, studera på avstånd. Som att se in genom ett frostat glas.

Ett återkommande tema inom kulturen är berättelser om hur två människor blir en. Hur de smälter ihop och delar sinne. Vad är väl det om inte en längtan till att förstå andra på ett mer omedelbart sätt? Eller en önskan att vara mindre existentiellt ensam? Oh, nu börjar de prententiösa termerna hagla! Nåväl.
Just sådana berättelser har jag faktiskt sällan tyckt särskilt mycket om. Jag tycker ändå inte att den idén är särskilt lockande. Men kanske är det för att de flesta sådana historier är ganska tragiska och ofta slutar olyckligt. Eller för att de ofta beskriver en relation där ena parten är onaturligt besatt av sin älskling osv.

På ett mer positivt plan är man också alltid fri i sin tanke. Ingen kan känna och veta vad du tänker och känner. Alltid fri. En plats dit du alltid kan dra dig undan. Dessutom betyder det att även den du känner allra bäst kan överraska dig med nya insikter och tankar. Isolationen är ändå rätt så nödvändig.

Tycker inte riktigt får ur mig varför hela denna grej är intressant till att börja med och jag börjar känna att det också är två olika saker jag är ute efter här. Det ena att inte veta hur det är att ha levt en annans liv och hur det format en person och det andra att inte veta hur en annan människa tänker och känner annat än genom sekundära källor så som ord, kroppspråk etc. Synnerligen besläktade, men inte detsamma.

Bara tänk! Alla de liv levda utan din vetskap. Tänk på alla de personer som känns mest främmande. De som verkar lite knäppa, tråkiga, fula, konstiga... De som känns mest overkliga för dig, de fortsätter leva även när de försvinner ur ditt synfält. De har sin egen historia och sitt eget liv med önskningar, drömmar och känslor och allt det andra. Ibland är det nog bra att påminna sig om det, trots att de kanske inte är människor som du vill umgås med.
När jag stöter på någon jag verkligen tycker är underlig eller frånvarande eller helt enkelt väldigt olik mig så brukar jag just försöka påminna mig om att den personen också blir kär och förälskad. Just den grejen. För den känslan känns mest naken, avskalad och sårbar. Människan in på sina bara ben eller något åt det hållet.

Detta är inget tema som jag brukar fundera särskilt mycket på. Men ändå dyker just tankarna på den där dikten upp ibland.