Det okända åter igen

Att ägna tid åt att försöka förstå sin egen person är något jag gör mycket. Och jag har börjat förstå (ironiskt nog, tack vare denna process) att detta måste vara farligt nära narcissism...

Hur som helst, jag har åter igen lyckats hitta samband mellan karaktärsdrag, intressen och smak hos mig själv. Min senaste upptäckt är att min kärlek för brusande, skrapande musik med kryptiska sångröster eller mumlande röster måste höra ihop med mitt intresse för sådant som inte är förstått eller som inte går att förstå. "Inte går att förstå" låter ju ganska provocerande för, säg en vetenskapsman, men vad jag menar med det är t ex i fiktion. I fiktion kan det finnas saker som inte har något svar för att författaren valt att inte ge en förklaring.

Vad det gäller fiktion så anser jag oftast att man förstör det mesta genom att avslöja mysteriet. Religiösa människor förstår denna tanke mycket, mycket väl. Man ska inte försöka förstå Gud på allt för djupt plan för "God works in mysterious ways". Gud SKA man inte ens förstå. Man ska tro på sin gud utan bevis. Det är hela tanken. Där är det igen. Mysteriet. Mitt intresse för Gud som är okänd.

Alltså; musik som har uttrycket av att tillhöra en skrapande inspelning från okänd tid och plats med kryptiska röster gör det hela till ett mysterium som jag själv ksan fantisera om vad det kan vara. Lite som att läsa en bok. Det behöver inte ens betyda att jag faktiskt sitter och tänker "åh, tänk om detta var inspelat i en bunker på 40-talet" utan det är bara känslan. Kanske uppstår små, små bilder i bakhuvudet i gränsen mellan medvetet och omedvetet framkallat.
För det är det som gör det okända så intressant. Jag själv får fylla i. Jag själv får fantisera. Åter igen. Vad gör skräck läskigt? När monstret är avslöjat tappar skräcken sin udd. Vad får vetenskapsmän att forska? Vad gör en spänningsroman spännande? Att veta är förstås värdefullt och jag tänker inte snubbla in på varför det är värdefullt. Det är ingen som betvivlar i de flesta fall.
Men att inte veta vad som finns runt hörnet, det är också värdefullt. För nyfikenheten, för fantasin. Det bästa jag vet är romaner som hintar storslagna saker, men aldrig ger mig ett hundraprocentigt svar. Min egen fantsi fyller i alldeles utmärkt på egen hand. Ett bra exempel på hur man förstör mystiken är sista sidorna i sista boken om Harry Potter. Mer än så behöver jag kanske inte avslöja. Inte riktigt den typen av mystik jag oftast menar, men ändå ett bra exempel.

Relaterat är den högflygande astrofysiken. Det gäller saker som är för oss totalt okända. Bortom "allt kom ur Bing Bang" finns ännu mer okänt som för oss i vår omedelbara närvaro är tillsynes ovetbart. Mer mysterier.