Det här, här

Jag har stött på fler än en person som uppgett att denne känner sig deprimerad över att fundera på rymden. En person går till och med så långt som att säga att denne helst låtsas om att världen tar slut vid himlen. Då har man alltså gått så långt att man aktivt kämpar mentalt för att stänga ute tanken på Universum. Det låter helt absurt i mina öron. Så absolut, fullkomligt främmande. Jag tänkte säga oförståeligt, men det är inte helt sant. Jag kan ändå förstå känslan till en viss del. Jag får också svindel av det, men jag gillar det. Det är lite som med skräckfilmer. Poängen är att bli skrämd, något som man vanligtvis helst vill undvika. Samma sak med bungyjumping eller fallskrämshoppning eller annan extremsport. Det är läskigt men somliga njuter av det ändå. Eller kanske på grund av att det är läskigt.

Hur som helst skulle jag ändå vilja önska att man inte så fullkomligen höll för ögonen eller satte på sig en enorm slokhatt som skymmer himlen för ögonen. Jag skulle vilja att också såg hur otroligt fascinerande Universum är.
Vore jag smartare och mer lagd åt det matematiska hållet hade jag kanske försökt bli forskare i ämnet eller på annat sätt komma ämnet närme istället för att vara observatör på avstånd. Men jag var inte den som vaknade en dag som sjuåring och bestämde sig för att bli astrofysiker. Jag njuter istället enormt av att höra och läsa entusiastiska kosmologer beskriva sina idéer och upptäckter som är så fullkomligt vardagsfrämliga. Man försöker besvara saker som är så oerhört ogreppbara på intuitiv nivå att man blir snurrig.

Jag tänker mig ett barn som säger "varför då?" till vad du än säger. Du måste gå i skolan varje dag. Varför då? För att lära dig saker. Varför då? För att klara dig i livet. Varför då? Tills detta resonemang kommer ner på cellnivå, atomnivå, subatomiska partiklar, strängar(?) osv... Eller bakåt i tiden till Big Bang och bortom det. Vad, vad, vad, varför, varför, varför?

Vi vet saker om vår närmsta krets i Universum som verkligen är så fantastiska att jag inte vet hur jag ska reagera. På något sätt känns det också som att ens reaktion borde vara den motsatta. Detta är inget speciellt, det är bara vår uppfattning av det, vårt perspektiv på det som gör det speciellt. Vi tror det är speciellt för vi har precis upptäckt det. Men faktumen har funnits där i miljarder år. Kanske oändligt länge.

Det finns ett par personer som länge jobbat på att nå ut med sin entusiasm för rymden, för Universum till de som inte är lika insatta. Det var så jag fastnade. De personerna är så väldigt, väldigt duktiga på det så jag känner att jag inte ens ska försöka själv.
Neil DeGrasse Tyson säger något så fantastiskt bra (på sitt underbara sätt) om vad man känner första gången man stöter på något som verkligen öppnar ens ögon på många sätt. Det är ännu ett klipp att återkomma till när jag behöver påminna mig om varför allt är så oerhört stort och fantastiskt. Vad jag framför allt fastnade för är "this makes me want to grab people in the street and say HAVE YOU HEARD THIS?!"