Det här med andra

Tror jag tidigare redan skrivit ett liknande inlägg. Nåväl...

Jag tänker ofta på hur det är att vara en annan människa. Vem som helst egentligen. Trots att man vet intellektuellt att alla människor varje dag går hem till sig med sina egna drömmar och sina egna känslor så måste jag ändå påminna mig konstant om det. Människor försvinner inte när de går runt hörnet. Jag försöker följa människor från deras synvinkel ibland. Jag börjar med att se mig själv utifrån personens perspektiv och sedan försöker jag följa med när personen lämnar mitt eget synfält. Jag försöker föreställa mig personens mål och riktning, vad personen ser och känner.

Vissa människor verkar så oerhört frånvända och avlägsna mig själv på många olika plan. Trots det eller kanske på grund av det så tänker jag ibland att även den typen av människor måste bli frustrerade, kära, kåta, önska, längta, vilja något. Vad tänker de när de kommer hem på kvällen? Vad formade personen till att bli på det sättet som jag tycker är konstigt eller annorlunda?

Ibland när jag ser bilder på en grupp människor som uppenbart är vänner så tänker jag först att jag inte känner dessa människor. I deras sällskap skulle jag troligen känna mig obekväm en lång, lång stund. Kanske skulle jag till och med känna mig väldigt avlägsen och utanför, beroende på vilken sorts människor de är. Säg att det är två personer. De två personerna kanske däremot är mycket nära vänner. De har sin egen lilla sfär där dem är bekväma och känner sig som hemma. En sfär där jag inte finns med. Det låter jättekonstigt att beskriva, för det är självklart att det är så. En överväldigande stor majoritet av Jordens befolkning delar den egenskapen. Men ibland får jag bara känslan av hur lika mig dessa människor egentligen måste vara. På en ren mänsklig nivå. Det finns inget som säger att jag INTE skulle kunna lära känna dessa människor och komma de nära. Åtminstone rent teoretiskt.
Jag tänker mig hur dessa människor träffats. Hur de levt sina liv så långt borta från mig men troligen ändå gått igenom så mycket liknande saker som jag gjort. Ändå är de så oerhört främmande för mig och i sin vänskap till varandra.

Det märks att jag inte riktigt tänkt igenom mina formuleringar för det här, men det är en massa saker jag kommer att tänka på när jag tänker på andra människor och deras liv.
Jag vet heller inte vart jag vill komma med detta, så det är kanske bäst att sluta nu.