Fiktiv faktion fiktion

Detta inlägg har legat bortglömt som utkast sen augusti 2009. Tyckte det var rätt intressant och det känns fortfarande aktuellt för mig. Fast lite redigerat då.

Jag har mina perioder av olika ämnen som intresserar eller fascinerar mig. Det finns en sak som jag mer och mer funderar på och som nu nog måste komma ut på något sätt.

Fiktion.
I synnerhet fiktion utan ambition att efterlikna verkligheten i minsta detalj. Det vill säga alla genrer som strävar efter någon form av overklighet. Förvisso skulle nog många författare motsäga sig antagandet att de vill skriva overkligt, för nog vill de allt spegla verkligheten, bara i andra ord än diskbänksrealism. Eller ja, det finns ju dem som bara vill ha åt overkligheten också förstås.
Men det är inte riktigt definitionen jag är ute efter utan sättet som fiktion formas och vad den består av. Var får man idén att skapa en karaktär i tätt åtsittande nylonbyxor och käp? Var kommer idén att låta en karaktär skjuta klot av oidentifierad energi ur händerna och varför godtar jag det som en trovärdig karaktär? Varför upphöjer man skjutvapen till magiska höjder och låter en karaktär utveckla en dans för att avfyra sina vapen på mest dansanta sätt möjligt och varför är det så underbart att se? Trots att jag rent intellektuellt vet att det inte funkar så. Att hela idén vore skrattretande i verkligheten.
Varför bygger man upp en hel värld med språk, med liv, regler, fysiska lagar?
Om "superhjältar" endast är symboler för det ouppnåeliga hur kan vi då identifera oss med dem? En idolbild med en stor symbol målad i luften bakom hjälten som står med armarna i kors med emblemet på bröstet. Det finns ingen värld där en sådan figur är det minsta verklig. Rent intellektuellt vet jag också att man inte kan sätta eld på saker med tanken, men varför accepterar jag det och anser det fullt trovärdigt i dess miljö i berättelsen?


Jag har upptäckt att när jag läser en bok så önskar jag alltid att den ska innehålla karaktärer och känslor som får mig att sucka tungt och kväva tårar i slutet. Samtidigt som jag säger mig avsky när man bygger upp sådana "billiga" tricks för att beröra mig istället för att skriva på ett sätt som rent intellektuellt berör mig. Vilket är något som jag av någon anledning har bestämt mig för är mer "värt" och svårare att berätta. En tendens till hyckleri där kanske? Helst ska det förstås innehålla både och, men alla fall. En annan sak jag önskar att undvika är böcker som behandlar extrema kontraster av ondska och godhet. En berättelse med karaktärer som är svårgreppade i den moraliska skalan är genast mer stimulerande. Oförutsägbarhet är stimulerande (det fastställde till och med forskare som undersökte hur musik påverkar oss! Togs upp i radioprogrammet Ström i p2). En karaktär som man både kan gråta för och svära åt, helst samtidigt, i någon förvirrad tveksamhet om vilket som är rätt, det är en bra karaktär (om vi nu ska tala extremer för alla karaktärer kan förstås inte vara sådana).

När en författare skapar en karaktär, vilken det än är, så kan den vara på vilket sätt som helst. Många gör förstås avbilder av personer de känner i verkligheten. Men skillnaden är att de tar bort drag som är oönskade och sätter dit andra som förstärker vad författaren vill ska känneteckna karaktären. Det blir en artificiell sammansättning. Hur kan det artificiella vara så intressant?
Självklart måste man beakta det kritiska ögat och ge sin karaktär mänskliga imperfektioner. Även en ond karaktär måste ha drag av godhet eller komplexitet, annars genomskådar vi karaktären som artificell och därmed icke trovärdig. Därmed dör också illusionen.