Stor och liten

När de flesta funderar över Universum och människans plats däri, säger Neil DeGrasse Tyson, så känner de sig små och obetydliga. Själv säger han att när han ser upp mot himlen och reflekterar över Universum så känner han sig stor. Han känner sig sammanbunden med Universum. De atomer som vi är uppbygda av kommer ifrån stjärnor som exploderat för flera miljoner år sedan. Det finns ingen skillnad mellan oss och Universum. Det finns ingen gräns mellan människan och allt det andra. Som Tyson säger, vi är i Universum och Universum är i oss.

Jag förstår hur han menar och hur han tänker men trots det tillhör jag nog de som oftast istället känner mig liten och obetydlig när jag tänker på samma sak. Men på något sätt tycker jag det kan vändas till något tröstande och lugnande. En positiv känsla. En påminnelse om att små fjuttiga problem eller bråk mellan människor är så oerhört obetydliga, meningslösa och tidsödslande. När jag ger mig in i det perspektivet för en stund och ser på varje objekt i min omgivning på ett mer övergripande sätt så känns mitt liv, mycket riktigt, ofantligt obetydligt. Vilket också, anser jag, är väldigt nära sanningen. Det betyder inte att det är ångestladdat eller negativt. Utifrån det perspektivet så finns det heller ingenting att sträva efter. Alla blir lika. Och i det perspektivet blir jag tvungen att erkänna att jag är obetydlig och att det inte finns någonting jag kan göra åt det. Därmed känner jag snarare en frihet att göra precis vad jag vill inom gränsen för min obetydliga mänsklighet. Det är nästan så att jag försöker tänka på det sättet när jag känner att allt går emot mig. När jag mår som sämst. Då tänker jag att det ändå inte spelar någon roll. Mina motgångar är obetydliga i det stora hela så det är lika bra att sluta gnälla och gå vidare.

Jag vet inte hur pass mycket detta inlägg var tänkt låta som en pretentiös självhjälpsmetod. Samma tankesätt kan likagärna orsaka mig samma ångest som jag annars kanske kunde avvärja. Men å andra sidan är det bland det bästa jag vet; melankoli och tvetydighet och mångtydiga begrepp. Att bli lättad och förtvivlad över samma tanke beroende på var och när den kommer, det ligger något väldigt fascinerande i det.