Jag skrev tidigare om Chasm City som också är skriven av Reynolds. Detta är istället en novellsamling i genren science fiction/space opera. Space opera är namnet för stora bombastiska rymdäventyr, kan man säga. Jag är ingen jätteinbiten läsare av den genren men space opera tar oftast plats flera tusen, hundra tusen kanske miljoner år fram i tiden och inte sällan också långt ifrån Jorden. Just Reynolds skriver på ett väldigt trovärdigt sätt och han har jobbat som astronom på ESA (European Spage Agency), vilket förstås också ger hans berättelser lite extra trovärdighet.
Anledningen till varför jag känner ett behov att skriva om denna bok är helt enkelt att den är frukstansvärt bra. Jag läser ganska mycket och det mesta flyger förbi mer eller mindre obemärkt, men herre jösses... detta är underbart.
Det är nu jag får användning för alla de populärvetenskapliga böcker jag läst om just rymden och kosmologi. Jag hänger med i hur Reynolds tänker och varför saker och ting ser ut som de gör i novellerna utan att det ges någon explicit förklaring. Det tror jag gör att jag får ut så mycket mer ur novellerna än om jag inte alls var insatt.
Han väver in fakta och spekulativ framtid i sina berättelser. Han tar den vetenskap vi har idag och extrapolerar dess implikationer och gör det till verklighet som han sedan placerar människor i. Det är fantastiskt hur han kopplar ihop fakta och fiktion. Ja, det som är själva definitionen av -science- -fiction- helt enkelt. Reynolds dumförklarar heller ingen genom att ge svar på vad precis varenda begrepp han använder innebär utan oftast blir man tvungen att läsa ut betydelsen av sammanhanget alternativt får man svaret längre fram i berättelsen. Det kan t ex vara namnet på ett skepp, ett smeknamn för en teknisk pryl eller förkortningen för ett mekaniskt minneshjälpmedel.
Berättelserna är uppbygda på ett sätt som säkert har ett namn i litterära kretsar som jag inte känner till, men som jag verkligen uppskattar. I början av en ny novell är jag ganska förvirrad. Som sagt, massvis av oförklarade begrepp introduceras och man vet inte genast var man befinner sig. På Jorden, på Mars, i ett rymdskepp, i ett laboratorium? Sedan börjar man få grepp om vad saker och ting är och historien i sig blir väldigt spännande. Men sedan när klimax kommer så sätts tidigare givna men kryptiska pusselbitar ihop och avslöjar en totalt oförutsägbar slutsats som visar sig vara så mycket större än man först trott.
Man får helt klart andra perspektiv av Reynolds berättelser. De rör ofta mer än enbart enstaka människors liv. Reynolds sätter ofta in mänskligheten i ett enormt mycket större perspektiv. Ett perspektiv som jag själv anser är mycket närmre verkligheten än vad man normalt känner i vardagen. Detta uppskattar jag enormt. Och eftersom det ofta rör sig om rymden och rymdresor med enorma avstånd så ges man också ett annat perspektiv på tid. Att resa mellan stjärnorna tar flera tusen år och i flera av berättelserna lever också människorna med sådana tidsperspektiv och livslängder. Den klassiska infrysningen av människor för att klara av långa resor används ofta medan han håller sig långt borta från allt vad warp speed och liknande heter. Att resa snabbare än ljuset är precis som i verkligheten också omöjligt i Reynolds berättelser.
Mina absoluta favoriter i boken är tre fristående men sammanhängande noveller om Merlin. Det är nog också de som är mest högflygande och extravaganta av novellerna. Den innehåller inga som helst rymdvarelser annat än människan. Men eftersom tidsperspektivet är flera hundratusen år eller mer så har mänskligheten hunnit kolonisera flera delar av galaxen men samtidigt också hunnit tappa kontakten med andra kolonier och vissa planeter har hunnuit utplåna sig själva och tappa minnet av att mänskligheten någonsin levt på andra planeter överhuvudtaget. I novellen Minla's Flowers kommer Merlin till en planet där han finner människor levandes i en slags blandad järnålder.
Med sitt elektroniska arkiv av mänsklig kunskap tillgänglig på sitt eget rymdskepp hjälper han människorna att nå en högre teknologisk kapcaitet. Han ger människorna förutsättningarna för att lyckas och sedan fryser han ned sig i sitt skepp med 10-20års mellanrum för att sedan vakna och titta till hur det går och för att hjälpa människorna att ta nästa steg.
Det är underbart att försöka föreställa sig ett sådant perspektiv. Merlin lär känna ett litet barn (Minla) och sedan med vad Merlin upplever som ett ögonblick har hon åldrats 10 år och sedan 20 år, 50 år till osv.
Varför Merlin gör detta och vad det hela egentligen handlar om tänker jag inte gå in på. Fantastiskt är det dock.
En annan favorit handlar om världens sista levande människa (levandes på en annars död koloni på Mars) som i sin ensamhet försöker lära sig allt som går att veta om tid och rum. Han börjar med att läsa de böcker som finns på basen för att uppdatera sig till gränsen av mänsklighetens vetande (och här beskriver Reynolds i princip hur huvudkaraktären går igenom det vi tror oss veta idag i verkligheten).
Sedan, med viss hjälp (hint hint), på allt mer bisarra sätt släpper han taget om sin mänsklighet för att kunna uppnå kapaciteten till att överhuvudtaget kunna förstå hur allting i Universum hänger ihop. Det blir mer och mer bisarrt och extremt och flera miljoner år passerar medan han gräver djupare och djupare och avslöjar mer och mer. Låt säga att det hela urartar en aningen men är fortfarande väldigt fascinerande och oförutsägbart hela vägen igenom.
De flesta noveller innehåller för mig väldigt originella idéer och tankar. I synnerhet hur Reynolds använder sig av vetenskapliga begrepp på fantasifulla sätt i väldigt många "tänk om"-scenarier.
Jag ska nu plöja allt Reynolds skrivit och tur nog har han hunnit skriva ganska mycket.
Jag börjar nog med boken Revelation Space.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar