måndag 19 september 2011

Eufori

Tänk att verkligheten är så mycket mer än vad vi ser med våra sinnen. Tänk att luften framför dig inte alls är så tom som den framstår. Tänk att rummet du sitter i just nu är fullproppat med partiklar, ljudvågor, kosmisk strålning och alla möjliga frekvenser av ljus. Tänk att synligt ljus, radiovågor, mikrovågor uv-strålning osv allihop är variationer av samma fenomen. Radiovågor är samma sak som ljus fast av en våglängd vi inte kan uppfatta med våra ögon. Betänk att vikten du känner när du håller fjärrkontrollen i din hand är en effekt av Jordens ansamlade massa som kröker rum (rumtiden) och drar fjärrkontrollen mot Jordens centrum och att dina muskler kan motverka den kraften. Se Månen utanför ditt fönster och skifta ditt perspektiv från att se en platt, intetsägande skiva på himlen till att se ett stort stenklot på avstånd som roterar kring Jorden. Försök se platsen där människor landade på Månens yta.
Fundera på hela världen omkring dig som den verkligen är och inte som du ser eller upplever den. Våra sinnen uppfattar inte verkligheten som den verkligen är, inte ens i närheten. Och det organ som tolkar din omgivning är trots allt inkapslad och isolerad i totalt möker i ditt huvud och endast får sin information genom sekundära källor så som syn, känsel, hörsel. Som om vi vore inlåst i en låda med endast ett sugrör att se omvärlden igenom.

Vi har de sinnen vi har för att överleva, inte för att på ett objektivt sätt förnimma verkligheten. Det slår mig fortfarande hur oerhört främmande men ändå så djupt sant det är att människorna jag ser framför mig på väg till jobbet inte "egentligen" finns "där ute" utan endast är en bild i mitt huvud filmad av mina ögon och konstruerad i min hjärna... "This teetering bulb of dread and dream".

När jag för en stund släpper den intuitiva men felaktiga bilden jag normalt lever efter till vardags och ägnar allt detta en tanke så blir jag fortfarande så djupt, djupt förundrad, förvirrad, fullkomligt skräckslagen och lycklig på samma gång. Det får mig att känna mig stor och liten på samma gång. Ensam och sammanbunden. Ömtålig och odödlig. Obetydlig och magiskt unik.

Ah, det är fantastiskt!

Inga kommentarer: