Brott och Nobelpris

En sak jag ibland tänker på är om brottslingar egentligen är ansvariga för sina handlingar. Jag kan inte hjälpa att känna att fängelse är ett så oerhört konstigt sätt att behandla människor på. Det är den gamla klassika frågan om brott endast är ett resultat av olyckliga omständigheter. Att brott skulle vara resultatet av allt från hemska uppväxter, psykisk sjukdom, orättvisa förhållanden, fattigdom osv. Men om man anser att brottslingar inte egentligen är ansvariga för sina brottsliga handlingar så tar det inte lång tid förrän ett sådant resonemang även måste gå ut över på andra sidan. Utan att tänka nämnvärt mycket på det har jag satt nobelpristagare som den polära motsatsen till någon form av generaliserad brottsling. Är nobelpristagaren inte heller ansvarig för sina handlingar? Är den framgången bara ett resultat av en stimulerande uppväxt, goda gener och lyckliga omständigheter? Förtjänar de inte vår beundran trots allt? Snart har jag självfallet kommit fram till frågeställningen "är någon någonsin ansvarig för någonting?" det vill säga "har vi fri vilja?" Den frågan i sig har egentligen aldrig riktigt intresserat mig. Jag har alltid känt att det är något som inte riktigt har någon betydelse. De allra flesta människor skulle nog hålla med mig om att vi åtminstone har en intuitiv känsla av att ha fri vilja. Så även om vetenskapen skulle ge oss svaret "nej, fri vilja finns icke" så skulle världen ändå fortsätta som om vi hade fri vilja, eftersom det är så djupt förankrat i vår hjärna. Fast... det kanske inte alls vore sant. Hur skulle t ex synen på just brottslighet förändras om vi avskaffade den fria viljan? Hur som helst, jag har flera gånger ändå ifrågasatt hur pass mycket jag egentligen rår över mina egna handlingar. Vad som inte bara är ett resultat av vad jag gjorde igår och dagen före den och dagen före den och så vidare ända fram till den dagen jag föddes?

Fredrik Lindström har flera gånger i sina program sagt att alla människor går runt och tänker konstiga saker. Att vi alla är rädda för att bli påkomna med dessa tankar. Som han brukar säga "åh nej, tänk om folk visste vad jag tänkte, vad skulle de tro om mig då?!" Men, säger Lindström, detta är naturligt och sunt. Vi alla tänker konstiga saker. Det är ett tecken på att vi är fullt friska och normala. Vad som är viktigt, säger han, är hur vi handlar, inte hur vi tänker. Det går kanske att ha den utgångspunkten utan att tro på fri vilja, men jag vill ändå hävda att Fredrik Lindström just är ute efter att poängtera att vi är fria att handla rätt, oavsett hur vi knäppt vi tänker.

Den Newtonska tanketraditionen har alltid hävdat att världen är deterministisk. Att Universum är som en klocka som ställts en gång och sedan går fullkomligt förutsägbart så länge man känner till alla fakta. Det vill säga så länge man vet var alla partiklar befinner sig, dess hastighet och riktning. En praktisk omöjlighet förstås, men fortfarande teoretiskt trovärdigt. Sen kom kvantmekaniken någon gång tidigt 1900-tal. Till viss del Einsteins förtjänst till hans eget förtret. Han ska ha sagt "God does not play dice...". Kvantmekaniken betyder i sammanhanget att Universum inte alls är deterministisk utan att det finns en grundläggande oförutsägbar slumpmässighet i verklighetens absolut mest grundläggande uppbyggnad. Man kan nämligen inte veta en partikels absoluta hastighet OCH samtidigt veta dess riktning. Det är antingen eller som gäller. Det tycks vara en fysisk omöjlighet. Detta kallas Heisenbergs Osäkerhetsprincip (Heisenberg uncertainty principle).
Då undrar jag... påverkar det våra tankar på något sätt? Kan ett litet kvanthopp i vår hjärna förändra en tanke, till synes helt oförutsägbart på en liten, liten nivå som sedan med snöbollseffekt faktiskt får reella konsekvenser? Eller är det för smått och basalt för att påverka våra synapser? Utan att ha någon som helst formell kunskap vill jag säga "ja, troligen är våra hjärnceller på tok för stora för att påverkas av detta fenomen". Men det är en intressant tanke ändå tycker jag. Så i och med att mina tankar går i den riktningen så tänker jag att vi människor trots allt är förutsägbara i all väsentlig mening. Att vi inte har fri vilja. Men eftersom vi aldrig kommer att kunna känna till alla förhållanden som spelar in i en enda människas värld och vad som påverkar handlingar och känslor så kommer det alltid att framstå som att vi ändå har fri vilja.

Sen är det det där perspektivet jag känner att jag får av böcker som får mig att betrakta mänskligheten från ovan, från avstånd, från tidsperspektiv på flera hundratusen kanske miljoner år. Det förstärker min känsla av att vi inte har fri vilja, fast på ett annat plan. Sätter man sig på månen och spolar tiden framåt i snabb takt så borde mänskligheten inte framstå som något annat än en enda levande organism som mer eller mindre går mot ett och samma öde. Nu vet vi förstås inte hur framtiden ser ut men det har bland annat spekulerats i att intelligent liv som vi endast har en viss livslängd innan vi utplånar oss själva (detta har förslagits som anledning till varför vi inte ser något liv i rymden än... det har helt enkelt utplånat sig själv innan det kunnat nå oss). På det planet framstår inte kärnvapenkrisen på 60talet som enskilda människors vansinne eller misstag, utan som en olycklig men naturlig konsekvens av den mänskliga rasen eller möjligen vår intelligens (eller brist på sådan) i sig.

Kanske verkar individen ha fri vilja men kanske den stora massan som helhet visar andra tendenser. Det är absolut inget jag nödvändigtvis hävdar med bestämdhet. Som mycket annat är det bara känslor och tankar jag tycker är kul att fundera på ibland eller plötsligt slås av. Fast en sak kan jag inte låta bli att alltid ha i åtanke och det är att verkligheten trots allt är betydligt vidare än vad som är omedelbart intuitivt framträdande. Och då menar jag inte Gud eller annat jox utan bara att jag helt enkelt är en produkt av evolutionen på en planet mitt i tomma rymden och att jag till stor del styrs av för mig okända mekanismer i min kropp och hjärna. Jag kommer inte undan vetskapen om att jag är en samling materia född i en stjärna för otaliga millennier sedan och det säger jag med allra största nyförälskad förundran. Denna vetskap gör mig lycklig och det gör min vardag så mycket mer intressant. Fri vilja eller ej.