Kronofobi

Detta inlägg började jag skriva kring nyår men det blev att jag skrev vidare på det nu. Det blir ett smått osammanhängande inlägg med tema TID helt enkelt.

Tiden är bra fascinerande och skrämmande tycker jag och detta är inte det första inlägget jag skrivit om det. Att sätta in mig själv i tiden är något jag ägnar mig åt ibland. Jag försöker se världen som en sammanhängande kedja händelser som lett till nutiden och sedan extrapolerar det till hur det kommer fortsätta. Jag försöker föreställa mig historiesambanden från avstånd. Inget gör det mer fascinerande än när jag läser uråldriga texter så som Illiaden eller Gilgamesh-eposet. Flera tusen år gamla skrifter som beskriver människor med precis samma önskningar, rädslor och drömmar som idag. Deras inre känsloliv verkar liksom inte så främmande som jag först tänkt mig. Samtidigt får jag ibland känslan av att världen var så oerhört annorlunda bara för 20 år sedan. Jag önskar djupt att jag kunde se världen utvecklas från stenålder till idag. Att jag kunde få se hela det samband jag försöker föreställa mig. Att jag hade levt all den tiden. Appropå det så finns en film med det temat som heter Man from earth.
En av mina största sorger är att jag inte kommer få uppleva världen långt, långt fram i tiden heller. För fick jag välja skulle jag hellre se framåt än bakåt. Det finns så mycket jag vill se.

En intressant (och ganska bekväm och ändå tröstande) sak tycker jag är att vi inte kommer undan vår tidsålder. Även om vi kan tråna efter dåtiden eller sukta efter framtiden så är vi ändå alltid bundna i tiden. Vad jag menar med det är att vi inte är strandsatta tidsresenärer från 2111 som sitter här år 2011 och saknar livet som vi lämnade. Jag vet helt enkelt inte vad som finns att sakna eller vad jag missar, bara att vad det än är (precis åt vilket håll det än går) så önskar jag att kunde se det.
Jag tänker att allting kommer fortsätta när jag är död. Då är jag där igen och på något sätt ser mig själv falla ihop och världen fortsätter snabbspola förbi.

För den enskilda individen måste också tiden ändå framstå som ett tvetydigt fenomen. Å ena sidan blir vi äldre, kommer närmre döden, puttas obönhörligt framåt varesig vi vill eller inte. Ibland har jag känslan av att jag sitter som liten varelse framför en skarpa som föser mig framåt (likt casino-chips på något roulettebord). Å andra sidan får vi se världen förändras och vi får erfarenheter. Något som oftast borde ses som positivt. Det som (förhoppningsvis) gör oss mer vidsynta, klartänkta och visa som människor är också det som tar kål på oss.

Jag avskyr nostalgi. Jag försöker alltid sätta upp enorma skygglappar mot allt som är äldre än något år eller så. Det finns någon slags magisk gräns där allt bakom den är preskiberat, sådant jag inte vill tänka på mer. Allra helst undviker jag att tänka på min barndom som ändå har varit helt okej, det är inte det. Jag bara avskyr att bli påmind om att tiden går. Att jag är si och så gammal idag och att jag faktiskt inte alltid varit det. Det är inte nödvändigtvis åldersnoja. Det må jag också ha, men detta är en annan del av det hela. Detta är mer det faktum att tiden går överhuvudtaget.
Tiden upphör ju (oftast) inte att gå bara för att vi är mitt i ett år. Det är inte som att tiden endast rör sig ett steg vid nyår. Men det är oftast just vid årsskiftet som allt blir uppenbart och alla är så fullt medvetna om det. Men det är nog ändå min födelsedag som gör det mest påtagligt och jag är säkert inte ensam om det.
Jag hade samma vemodiga förhållande till tiden när jag var liten och jag har säkert skrivit om det här förut. Jag brukade gråta på mina födelsedagar. Sådär en skvätt på morgonen när mamma kom med presenter eller så. Då, när jag var liten, visste jag inte vad det berodde på riktigt. Jag hade inte självinsikten eller orden att förstå vad det var. Jag tror att mamma förstod i alla fall. Idag är jag tämligen säker på att jag grät för att tiden passerat. För att saker och ting förändras. För att jag blivit ett år äldre. Idag gråter jag inte längre på mina födelsedagar. Nu är nog ångesten snarare utportionerad över hela året istället. Alternativt är jag avtrubbad. Fast ångest är nog fel ord ändå. Vemod kanske är bättre.
Jag tror det är därför jag också ofta är väldigt ivrig på att komma vidare. Gå vidare. Att aldrig vara nöjd och trygg i nuet. Att alltid stressa framåt. När jag fastnat på samma ställe lite för länge så blir jag oerhört rastlös och vill gå vidare. Jag vill komma vidare från det förflutna. Jag vill låtsas om att jag aldrig varit där. Det är inte nödvändigtvis ett evigt pågående tillstånd, men det kommer ändå där med jämna mellanrum i bakhuvudet.

Sen har vi den faktiska tiden. Den fjärde dimensionen. Tre rumsliga plus en i tid. Enligt somliga (strängteoretiker) är det istället nio dimensioner och en i tid (eller om de tär 10+1 som gäller jag har inte riktigt hel koll på vilken teori som dominerar idag). Dock är tid och rum oskiljbara. Rumtiden som man säger. Jag kan mycket lite om den tiden. En sak jag dock förstått är att det är möjligt att resa i tiden. Bakåt kan man resa rent teoretiskt sett, så vitt jag vet. Det finns diverse förslag på eventuella lösningar på tidsrelaterade paradoxer om än extremt spekulativa. Men det finns ingenting i fysikens lagar som motsäger resor bakåt i tiden. Att resa framåt är någorlunda enkelt däremot och har redan gjorts. Åtminstone rent formellt. Allt du behöver är ett rymdskepp som kan färdas i nära ljusets hastighet. Desto snabbare du åker desto långsammare går tiden för dig. Tid är inget absolut begrepp. Tid är bokstavligen relativ. Det heter inte Einsteins relativitetsteori för inte.
Tiden går också långsamma ju högre gravitationen är. Så tiden nere på Jorden går långsammare än uppe i rymden på t ex rymdstationen ISS. Skillnaden är ytterst liten på det avståndet, men den finns där i alla fall. Det betyder också att satelliter som vi skickar upp gradvis måste kompensera för denna effekt för att inte ge missvisande information till oss på marken. T ex i en GPS-mottagare. Fundera då på vad som händer med tiden på botten av ett svart hål där gravitationen är till synes oändlig... Det tycker jag är fascinerande.

Ett ord som blivit något av en favorit är kronofobi.