För mycket fiktivt

När jag läst klart en bok så känner jag ibland något slags dåligt samvete för att jag omedelbart går på nästa bok utan att ge den föregående mer eftertanke. Jag har någon slags föreställning om att jag borde fundera en tid på vad jag nyss läst. Kanske känna efter, reflektera, fundera. Kanske är det någon föreställning som vuxit fram under skoltiden då man läste en bok som man sedan diskuterade i klassrummet. Jag tror jag saknar det.
Jag har nyligen kommit att tänka på att jag, och många med mig, är fullkomligen omgiven av fiktiva historier, hela tiden. Innan jag går och lägger mig kanske jag spelar ett spel som förstås har en berättelse. När jag sedan lägger mig tar jag genast upp min bok och läser ett par sidor. Samtidigt står TVn på i bakgrunden där en film visas och ibland sneglar jag dit. Jag har därmed tre berättelser igång samtidigt. Tänk sedan att jag kanske spelar flera spel samtidigt med olika berättelser av olika tyngd eller så har jag flera böcker pågående samtidigt.
Hur kan jag då verkligen engagera mig och försänka mig i någon av dem riktigt ordentligt? Så fort jag börjat en historia, avbryts den och jag påbörjar en ny som jag då ska försöka sätta mig in i istället. Det kanske inte är så konstigt eller så svårt egentligen, jag bara känner att det nästan borde vara det.

Sen tänkte jag förstås också litegrann på det faktum att vi hela tiden matas med fiktiva berättelser av olika slag på detta sätt och hur det kan påverka oss eller vad det säger om oss osv osv. Men jag avskyr den typen av pseudoanalyser av samhället och ägnar mig helst inte heller åt sådant.