Enkla ting

Vi växer upp och blir vuxna. Våra föräldrar dör och vi gråter för dem som om vi vore lika överraskade varenda gång. Vi får egna barn som växer upp och blir vuxna. Vi dör och våra barn gråter för oss. Jag ser mig själv ibland som nivå 1 och ibland som nivå 2. Där min mamma är nivå 1. Där mamma är början på allt liv och därefter kommer jag. Alterantivt att jag är början på allt liv. Men längre tillbaka än så har jag inget riktigt grepp om. Jag har aldrig sett mig själv som nivå 14 eller något annat. Men egentligen är jag ju bara ännu en länk i kedjan och min egen ställning i det genetiska, fortlöpande förökningsloppet är inte skild från min mammas ställning, eller hennes pappa, eller hans föräldrar eller deras föräldrar osv. Egentligen. Förutom att jag kan avsluta kedjan för alltid genom att inte skaffa egna barn. Tänk, för övrigt, vilken oerhört osannolikt kedja av människor som bestämt sig för att skaffa barn för att jag skulle bli till. Tänk om bara en inte ville ha barn eller inte kunde... En enda.
Ibland tänker jag på hur mycket i mig som är direkt ett resultat av mina föräldrar. Hur mycket av mig själv är egentligen mitt eget och hur mycket är bara en förlängning av mina föräldrar? Är jag min mammas son eller är hon min mamma?
Alltså, är jag hennes eller är jag min egen?

Ändå är allt bara ihopklumpad materia som alltihop kommer från samma punkt i historien. Vi har egentligen lika mycket släktskap till en stjärna på andra sidan och bortom det synliga Universum som vi har med våra föräldrar.
Kanske är det något sådant som Di Leva brukar svamla om. Kanske sitter han inne med någon slags förståelse trots allt. Kosmos är ett och samma. Vi är Universum och Universum är oss. Åter igen. Rymden är ingenting skilt från oss, vi är i rymden nu.

Varje dag ser jag mig själv som en människa, som en varelse, som sammansatt materia. Jag funderar på min sammansättningen av min kropp. Benen i mina fingrar, det ömtåliga hjärtat som slår. Jag stod på tunnelbanan häromdagen och bara kom att tänka på allas hjärtan omkring mig. En mängd komplexa, sammansatta kroppar med alla dess system som jobbar.
Jag kommer inte ifrån kroppsliga komplex, fixeringar och rädslor för att inte bli omtyckt för den jag är och allt det där, men samtidigt får jag små insikter av hur orimligt det är att känna så. När jag går till doktorn för att läka någonting i min kropp eller när jag ser ett naturprogram på TV, eller när jag läser en bok om kosmologisk forskning så får jag hela tiden tankar om hur allt hänger ihop. Om varifrån vi kommer egentligen och varför vi hamnade här och hur vi hamnade här. Så många motstridiga känslor och intryck. Å ena sidan är jag bunden av att vara av den typ jag är (människa) å andra sidan intryck av att uppleva mänskligheten som från ovan. Som ett separat fenomen.

Åter igen återvänder jag känner hela min tillvaro som tragisk på ett övergripande plan. Inte för att jag är missnöjd med mitt liv (det är ett annat kapitel) utan som varelse som vill ha ett mål utan att kunna finna ett... eller det.